About Camilla

Posts by Camilla:

Jag talar flytande franspagnol

Ibland händer det att jag sitter på ett pendeltåg och hör två personer prata arabiska, finska, dari eller något annat språk som jag inte förstår. Plötsligt hör jag mitt i detta ett svenskt ord eller en halv mening på svenska. Sedan fortsätter konversationen på det andra språket igen som om inget hade hänt. Så där håller det på. Fenomenet kallas kodväxling och har alltid fascinerat mig.

När jag förra året jobbade som svensklärare vid universitetet i Lille i norra Frankrike, då blev plötsligt denna blandning av språk en del av min vardag. Kollegorna på skandinaviska institutionen pratade sina respektive skandinaviska språk med varandra, men slängde in franska ord och fraser när det var för krångligt att komma på en passande motsvarighet på svenska. Själv hade jag en tysk vän som jag i början pratade mest engelska med, och senare mer och mer franska. I slutet av året, när vi lärt känna varandra väl och när våra respektive nivåer av engelska och franska var ganska jämna, då började vi blanda friskt. En dag var det plötsligt jag själv som stod där med min vän på tunnelbanan och hoppade mellan två språk, ibland mitt i en mening, medan de andra i vagnen kastade nyfikna och roade blickar åt vårt håll.

Kodväxling är något väldigt praktiskt; en naturlig konsekvens av att vilja uttrycka sig så snabbt och smidigt som möjligt. Man väljer det ord som först dyker upp i huvudet eller som allra bäst beskriver det man vill uttrycka, och struntar i vilket språk det råkar tillhöra. Men språkblandningen kan också ske helt omedvetet. I Frankrike utövade jag ofta en ofrivillig kodväxling mellan franska och spanska. Franskan hade jag knappt använt på åtta år, medan spanskan varit högst levande. De båda språken är så pass lika att det är lätt att blanda ihop dem och inte inse att man använt fel språk.

Både mina studenter och mina vänner i Lille lärde sig snabbt att om jag sa något märkligt eller obegripligt så var det troligen ett inslag av franspagnol. En student på svenskkursen räckte försiktigt upp handen i slutet av en lektion för att informera mig om att ”les vocales” och ”les consonantes”, som jag hade tjatat om i en timme, egentligen heter les voyelles och les consonnes. En annan gång var klassen alldeles för pratiga, och jag sa strängt: ”Je ne peux pas griter!” – jag kan inte skrika. Det gav effekt, då studenterna blev tysta och såg lite fundersamma ut. Fundersam blev dock även jag, och efter lektionen frågade jag en student om ordet ”griter” existerar. Svaret blev nej. (Gritar är spanska – på franska heter skrika crier.)

När jag var riktigt trött hände det att jag ofrivilligt omkullkastade könsnormer genom att säga elle (hon) i stället för il (han), för att jag var så van vid att ”han” heter él på spanska. Och trots att jag ju visste vad som var rätt råkade jag ofta säga ”höra” (entendre) i stället för ”förstå” (comprendre), för att jag tänkte på spanskans entender. Att spanskan också har comprender tycktes inte hjälpa. Jo då, jag använde comprendre på franska, men bara i den av mig påhittade betydelsen ”köpa” (detta på grund av spanskans comprar). Efter ett par sekunder kom jag alltid på mig själv, men det tog tid innan jag lärde mig säga rätt från början.

Det kan vara underhållande att vara i inlärningsstadiet. Som när man i stället för il va pleuvoir (det kommer att regna) säger il va pleurer (han kommer att gråta). Som när man vill säga pas de soucis (inga problem) men i stället säger pas de saucisse (ingen korv). Som när ens lägenhetskompis säger att hon inte vill städa för att hon har la flemme (lathet, brist på ork) och man tänker på engelskans phlegm (slem) och följaktligen inte säger någonting alls utan bara rynkar på näsan och ser äcklad ut.

Mestadels lyckades jag ändå kommunicera utan större problem under min tid i Lille, och spanskan var också till stor hjälp i mitt erövrande av det franska språket. Men alla de oräkneliga konversationer som förlöpt smidigt har fallit i glömska. Det är de roliga misstagen jag minns. Och utöver att felsägningarna är roliga är de även lärorika.

(Publicerad i tidningen Sverigekontakt mars 2017)

Spanska ordspråk

Spanjorerna är bra på ordspråk. De är också bra på att njuta av livet, vilket ibland lyser igenom i just ordspråken. Här är några av mina personliga favoriter. Missa inte rimmen!

Quien bien come y bien digiere, solo de viejo se muere. (Den som äter väl och har god matsmältning dör först som åldring.)

No por mucho madrugar amanece más temprano. (Gryningen kommer inte snabbare bara för att man går upp tidigt.)

Sopa y amores, los primeros los mejores. (I fråga om soppa och kärlek är den första alltid den bästa.)

El que no corre vuela. (Den som inte springer, flyger.)

Si el día se te hace corto, ahí viene otro. (Om dagen känns för kort kommer där strax en till.)

Clases de vino solo hay dos: el bueno y el mejor. (Det finns bara två sorters vin: det goda och det bästa.)

Con buen queso y mejor vino, más corto se hace el camino. (Med god ost och godare vin blir vägen kortare.)

A buen hambre no hay pan duro. (När hungern är stor är inget bröd för hårt.)

Aceituna comida, hueso fuera. (När oliven är uppäten, släng bort kärnan. Det vill säga: älta inte problem som tillhör det förflutna.)

 

Om jag hade en restaurang skulle den heta…

… vadå? Ja, det beror ju förstås på vilken typ av restaurang det gäller. GreenPeas och därmedpasta är tyvärr redan tagna, så vegetariskt och pasta går bort i brist på vitsiga namn. Kanske kan det bli en snabbmatsrestaurang? Då kan den heta Nu Burgare, eller kanske Lord of the Fries?

De asiatiska köken är annars en uppsjö av möjligheter. En thairestaurang kan till exempel heta Bangkock eller Thaimat och klart. Indisk mat är ju också gott, så kanske blir det en indisk restaurang vid namn Delhikat, eller varför inte Curri Magen.

Är stället kinesiskt kan det kanske heta Noodles ‘n’ Poodles. Eller är det för kontroversiellt? Serveras det vietnamesiskt ska restaurangen självklart kallas Nam Nam. Den kambodjanska motsvarigheten får heta Khmer eller mindre.

Annars får det bli en mexikansk kvarterskrog vid namn Lattjo Nacho. Eller varför inte en östeuropeisk inrättning, Käk o Slovakien? Passar jag på att öppna hotell i samma lokaler finns det i alla fall ingen tvekan om namnet: Czech Inn.

 

En liten dikt om grammatik

I dag är det Grammatikdagen. Det firar jag genom att publicera en liten metagrammatisk dikt som jag skrev någon gång för ett par år sedan. En varning bör utfärdas: för att förstå alla referenser krävs fördjupade kunskaper i grammatik. Tycker du att den här dikten är rolig? Hatten av för dig. Då är du också grammatiknörd (nästan lika nördig som jag, som sitter och skriver dikter om grammatik på sin fritid…).

Metagrammatik

Jag är singular

Jag är predikativ

Förr levde jag i imperfekt

nu lever jag i presens

Jag vet hur man gör en bisats

Jag använder objekt,

sammansättningar och avledningar

En ofullbordad sats…

Kanske ett nybildat particip

En verbpartikel att hitta på, slita ut och glömma bort

 

Om jag finge använda mer konjunktiv

Skulle jag ropa: Leve optativen!

Hurra för interjektioner!

Använd mer imperativ!

 

Jag verbaliserar och nyordsskapar

Jag skriver om skrivande

Blanka fan i ordföljden jag ger.

Hen för alla, alla för en (man)

I april 2015 kommer det könsneutrala pronomenet hen in i Svenska Akademiens Ordlista. Det var nu ett par år sedan ”hen-debatten” blossade upp på allvar, och de ilsknaste rösterna verkar ha dämpat sig. Nu för tiden stöter man allt som oftast på hen i tidningstext och i andra sammanhang där det tidigare var otänkbart. Det tycks inte längre vara ett ”politiskt ställningstagande” att använda hen.

Och var det någonsin det? Den stora debatten som uppstod kring ordets vara eller icke vara i det svenska språket byggde till stor del på missförstånd. Debatten kom att handla mer om genus, feminism och HBTQ än om grammatik (vilket ju inte nödvändigtvis måste vara negativt). En del av motståndarna trodde att alla som gillade det nya pronomenet tillhörde någon slags queerfeministisk extremvänster som ville radera ut allt vad könstillhörighet heter. De missade att de allra flesta inte ansåg att hen helt skulle ersätta hon och han, utan fungera som en komplettering. I sammanhang där man refererar till en person vars könstillhörighet är okänd eller irrelevant blir det ofta knöligt att behöva säga ”hon eller han”, och alternativet ”den” kan både skapa missförstånd och låta alltför opersonligt. ”Du borde prata med en läkare, och göra som hen säger.” Jättesmidigt.

Att ordet utöver det kan användas om personer som inte vill kalla sig han eller hon är bara en bonus för deras del. Det finns ingen anledning för oss som är nöjda med våra könstillhörigheter att bli provocerade av det.

Det roligaste motargumentet måste ju ändå vara att ”hen betyder höna på engelska”. Om vi skulle radera alla svenska ord som betyder något annat på något annat språk så skulle vi även få göra oss av med exempelvis öl (olja på tyska), semester (termin på engelska), gris (grå på franska), barn (lada på engelska)… Ja, ni förstår vad jag menar.

En annan (lite mer aktuell?) trend är att byta ut det könsneutrala pronomenet ”man” mot ”en”, för att ”man” för tankarna till ”en man”. (Senare kommer ett annat blogginlägg om en relaterad fråga i spanskan.) Här handlar det alltså mer om ett politiskt ställningstagande än när det gäller hen. Det kan man väl tycka vad man vill om – förlåt – en tycka vad en vill om. Personligen har jag inget emot varken ”man” eller ”en” som neutralt pronomen. Jag tror inte att någon som har grepp om svenskans grammatik och ordföljd någonsin skulle bli förvirrad av pronomenet ”man” och misstolka det som substantivet ”man”. Däremot ser jag ett problem med ”en” som ersättning för ”man” – ett uttalsrelaterat problem.

”Hon” och ”han” är som regel obetonade ord i svenskan. Det innebär att när vi uttalar dem efter ett annat ord så drar vi ofta ihop dem med ordet innan, och uttalar inte h. ”Om han vill det” uttalas som ”omanvillde”. Om vi nu börjar använda hen mer och mer, och blir så vana vid det som vi är med hon och han, så kommer vi att börja ta bort h:et även där. Då kommer det att uppstå missförstånd om man också börjar använda ”en” i stället för ”man”. ”Om hen vill det…” kommer att uttalas likadant som ”om en vill det”. Då vet man inte om talaren refererar till sig själv, till något slags generellt kollektiv eller till en enskild person av ettdera könet.

Men nog är det intressant att två pronomen kan skapa sådana upprörda känslor. Just att de är pronomen, och inte till exempel substantiv eller verb, har med saken att göra – men det är en annan historia.

 

Så här skriver Språkrådet i sin skrift Pronomenet hen:

Det finns inga språkliga hinder för att använda hen, och det används i alltfler sammanhang, men det kan finnas en risk att ordet drar uppmärksamhet från texten. Det behöver därför avgöras av skribenten, situationen och mottagarna om ordet är lämpligt i sammanhanget eller inte.När någon själv vill omtalas hen bör detta respekteras. Den som vill bli omtalad som han eller hon bör på samma sätt respekteras för det.

Om sammanhanget är oklart eller om skribenten har normkritiska intentioner kan texten förses med en klargörande kommentar om skribentens intentioner med att använda hen.