Hen för alla, alla för en (man)

I april 2015 kommer det könsneutrala pronomenet hen in i Svenska Akademiens Ordlista. Det var nu ett par år sedan ”hen-debatten” blossade upp på allvar, och de ilsknaste rösterna verkar ha dämpat sig. Nu för tiden stöter man allt som oftast på hen i tidningstext och i andra sammanhang där det tidigare var otänkbart. Det tycks inte längre vara ett ”politiskt ställningstagande” att använda hen.

Och var det någonsin det? Den stora debatten som uppstod kring ordets vara eller icke vara i det svenska språket byggde till stor del på missförstånd. Debatten kom att handla mer om genus, feminism och HBTQ än om grammatik (vilket ju inte nödvändigtvis måste vara negativt). En del av motståndarna trodde att alla som gillade det nya pronomenet tillhörde någon slags queerfeministisk extremvänster som ville radera ut allt vad könstillhörighet heter. De missade att de allra flesta inte ansåg att hen helt skulle ersätta hon och han, utan fungera som en komplettering. I sammanhang där man refererar till en person vars könstillhörighet är okänd eller irrelevant blir det ofta knöligt att behöva säga ”hon eller han”, och alternativet ”den” kan både skapa missförstånd och låta alltför opersonligt. ”Du borde prata med en läkare, och göra som hen säger.” Jättesmidigt.

Att ordet utöver det kan användas om personer som inte vill kalla sig han eller hon är bara en bonus för deras del. Det finns ingen anledning för oss som är nöjda med våra könstillhörigheter att bli provocerade av det.

Det roligaste motargumentet måste ju ändå vara att ”hen betyder höna på engelska”. Om vi skulle radera alla svenska ord som betyder något annat på något annat språk så skulle vi även få göra oss av med exempelvis öl (olja på tyska), semester (termin på engelska), gris (grå på franska), barn (lada på engelska)… Ja, ni förstår vad jag menar.

En annan (lite mer aktuell?) trend är att byta ut det könsneutrala pronomenet ”man” mot ”en”, för att ”man” för tankarna till ”en man”. (Senare kommer ett annat blogginlägg om en relaterad fråga i spanskan.) Här handlar det alltså mer om ett politiskt ställningstagande än när det gäller hen. Det kan man väl tycka vad man vill om – förlåt – en tycka vad en vill om. Personligen har jag inget emot varken ”man” eller ”en” som neutralt pronomen. Jag tror inte att någon som har grepp om svenskans grammatik och ordföljd någonsin skulle bli förvirrad av pronomenet ”man” och misstolka det som substantivet ”man”. Däremot ser jag ett problem med ”en” som ersättning för ”man” – ett uttalsrelaterat problem.

”Hon” och ”han” är som regel obetonade ord i svenskan. Det innebär att när vi uttalar dem efter ett annat ord så drar vi ofta ihop dem med ordet innan, och uttalar inte h. ”Om han vill det” uttalas som ”omanvillde”. Om vi nu börjar använda hen mer och mer, och blir så vana vid det som vi är med hon och han, så kommer vi att börja ta bort h:et även där. Då kommer det att uppstå missförstånd om man också börjar använda ”en” i stället för ”man”. ”Om hen vill det…” kommer att uttalas likadant som ”om en vill det”. Då vet man inte om talaren refererar till sig själv, till något slags generellt kollektiv eller till en enskild person av ettdera könet.

Men nog är det intressant att två pronomen kan skapa sådana upprörda känslor. Just att de är pronomen, och inte till exempel substantiv eller verb, har med saken att göra – men det är en annan historia.

 

Så här skriver Språkrådet i sin skrift Pronomenet hen:

Det finns inga språkliga hinder för att använda hen, och det används i alltfler sammanhang, men det kan finnas en risk att ordet drar uppmärksamhet från texten. Det behöver därför avgöras av skribenten, situationen och mottagarna om ordet är lämpligt i sammanhanget eller inte.När någon själv vill omtalas hen bör detta respekteras. Den som vill bli omtalad som han eller hon bör på samma sätt respekteras för det.

Om sammanhanget är oklart eller om skribenten har normkritiska intentioner kan texten förses med en klargörande kommentar om skribentens intentioner med att använda hen.