Hur vet man att ett ord finns?

Vad finns det egentligen för kriterier för att ett ord ska få räknas som ett ord?

Är det att det måste finnas med i ordlistan, som en del språkfascistiska Alfapetspelare hävdar? Nej, i så fall skulle hälften av alla slanguttryck och spontana påhitt som vi slänger ur oss i vardagen inte vara riktiga ord, och tänk vad tråkigt språket skulle vara då.

Den andra extremen, de liberala språkanarkisterna, skulle kanske säga att om någon har använt ett ord så finns det. Med denna visserligen charmigt språkromantiska men dock ohållbara logik skulle alltså var och en av oss kunna sätta ihop vilka språkljud vi vill i slumpmässiga kombinationer och kalla dem för svenska ord.

Nej, ett krav borde ju vara att ordets betydelse kan förstås av mottagaren. Men det måste finnas fler kriterier, annars betyder det att felsägningar som ”ressigör” och ”dåligast” är riktiga ord. Att ”bästaste” och ”kramis” tillhör den normala svenska vokabulären. Att ”självmedömkan” är korrekt bara för att Carola en gång har sagt det.

Sedan finns det ju ord som förstås av vissa människor i vissa sammanhang men inte i andra, som slang och jargong. För att jag och min barndomsvän vet vad fnuckel är, betyder det att det ska räknas som ett riktigt ord?

Och vad gör vi med alla tusentals verbaliseringar av substantiv i stil med öla, facebooka, skype-a och rage-a? För att inte tala om de oändliga möjligheterna till sammansättningar som det svenska språket erbjuder. Efterfestspellista, kaffelattemorsa, zombiefilmsrealism; ska de klassas som legitima ord?

Nej, språkfascister som liberalister bör kunna enas om att några klara kriterier nog aldrig kommer att kunna fastslås. Språket, åtminstone det talade, är ett kaos som inte går att kontrollera. Och det är ju bland annat det som är charmen med det. Att man faktiskt kan hitta på ett helt nytt ord medan man talar och att detta ord (med lite tur) mottas, förstås och rentav accepteras utan vidare kommentarer av lyssnaren. En del påhittade ord förstår man helt enkelt genom sammanhanget och genom deras onomatopoetiska klang. Gud, idag orkar jag verkligen ingenting, jag känner mig helt smöt. Eller: Hon bara blängde på mig och grommade iväg. Slumpmässigt påhittat i stunden? Ja. Begripligt? Tja, vad tycker ni själva?

Lite kuriosa: ordet frissigt, som betecknar ett visst icke åtråvärt tillstånd hos hår, har jag själv använt men också undrat huruvida det är ett ord som existerar eller om det är något jag själv hittat på. Lite snabb efterforskning visar att ordet saknas i Svenska Akademiens Ordlista men får 63,400 träffar på google.