Resa

Jag talar flytande franspagnol

Ibland händer det att jag sitter på ett pendeltåg och hör två personer prata arabiska, finska, dari eller något annat språk som jag inte förstår. Plötsligt hör jag mitt i detta ett svenskt ord eller en halv mening på svenska. Sedan fortsätter konversationen på det andra språket igen som om inget hade hänt. Så där håller det på. Fenomenet kallas kodväxling och har alltid fascinerat mig.

När jag förra året jobbade som svensklärare vid universitetet i Lille i norra Frankrike, då blev plötsligt denna blandning av språk en del av min vardag. Kollegorna på skandinaviska institutionen pratade sina respektive skandinaviska språk med varandra, men slängde in franska ord och fraser när det var för krångligt att komma på en passande motsvarighet på svenska. Själv hade jag en tysk vän som jag i början pratade mest engelska med, och senare mer och mer franska. I slutet av året, när vi lärt känna varandra väl och när våra respektive nivåer av engelska och franska var ganska jämna, då började vi blanda friskt. En dag var det plötsligt jag själv som stod där med min vän på tunnelbanan och hoppade mellan två språk, ibland mitt i en mening, medan de andra i vagnen kastade nyfikna och roade blickar åt vårt håll.

Kodväxling är något väldigt praktiskt; en naturlig konsekvens av att vilja uttrycka sig så snabbt och smidigt som möjligt. Man väljer det ord som först dyker upp i huvudet eller som allra bäst beskriver det man vill uttrycka, och struntar i vilket språk det råkar tillhöra. Men språkblandningen kan också ske helt omedvetet. I Frankrike utövade jag ofta en ofrivillig kodväxling mellan franska och spanska. Franskan hade jag knappt använt på åtta år, medan spanskan varit högst levande. De båda språken är så pass lika att det är lätt att blanda ihop dem och inte inse att man använt fel språk.

Både mina studenter och mina vänner i Lille lärde sig snabbt att om jag sa något märkligt eller obegripligt så var det troligen ett inslag av franspagnol. En student på svenskkursen räckte försiktigt upp handen i slutet av en lektion för att informera mig om att ”les vocales” och ”les consonantes”, som jag hade tjatat om i en timme, egentligen heter les voyelles och les consonnes. En annan gång var klassen alldeles för pratiga, och jag sa strängt: ”Je ne peux pas griter!” – jag kan inte skrika. Det gav effekt, då studenterna blev tysta och såg lite fundersamma ut. Fundersam blev dock även jag, och efter lektionen frågade jag en student om ordet ”griter” existerar. Svaret blev nej. (Gritar är spanska – på franska heter skrika crier.)

När jag var riktigt trött hände det att jag ofrivilligt omkullkastade könsnormer genom att säga elle (hon) i stället för il (han), för att jag var så van vid att ”han” heter él på spanska. Och trots att jag ju visste vad som var rätt råkade jag ofta säga ”höra” (entendre) i stället för ”förstå” (comprendre), för att jag tänkte på spanskans entender. Att spanskan också har comprender tycktes inte hjälpa. Jo då, jag använde comprendre på franska, men bara i den av mig påhittade betydelsen ”köpa” (detta på grund av spanskans comprar). Efter ett par sekunder kom jag alltid på mig själv, men det tog tid innan jag lärde mig säga rätt från början.

Det kan vara underhållande att vara i inlärningsstadiet. Som när man i stället för il va pleuvoir (det kommer att regna) säger il va pleurer (han kommer att gråta). Som när man vill säga pas de soucis (inga problem) men i stället säger pas de saucisse (ingen korv). Som när ens lägenhetskompis säger att hon inte vill städa för att hon har la flemme (lathet, brist på ork) och man tänker på engelskans phlegm (slem) och följaktligen inte säger någonting alls utan bara rynkar på näsan och ser äcklad ut.

Mestadels lyckades jag ändå kommunicera utan större problem under min tid i Lille, och spanskan var också till stor hjälp i mitt erövrande av det franska språket. Men alla de oräkneliga konversationer som förlöpt smidigt har fallit i glömska. Det är de roliga misstagen jag minns. Och utöver att felsägningarna är roliga är de även lärorika.

(Publicerad i tidningen Sverigekontakt mars 2017)

Att lära sig ett språk är som att resa

Att lära sig ett språk är som att vara på resa. Det är att lämna tryggheten och kasta sig ut i något märkligt, oförutsägbart och i många fall helt annorlunda än vad man är van vid. Det är att glömma allt man trodde att man visste om hur saker är och ska vara. Att lära sig ett nytt språk är som att leta sig fram i en främmande stad med bara en grovt ritad karta till hjälp. Det är att se sig storögt omkring och önska att man kunde suga i sig allt, lagra det i minnet och plocka fram det när man så vill. Det är att ständigt vara på sin vakt, att ständigt observera, imitera och (ibland lönlöst) försöka att inte sticka ut.

Men man kommer att glömma solkrämen hemma och bränna axlarna. Man kommer att trampa i hundlort på gatan. Det slår aldrig fel. För det här med att lära sig ett nytt språk, det är att ta fel tunnelbana och hamna någon helt annanstans. Det är att ha för lite kläder på sig i ett tempel och bli utstirrad för att man inte kan äta med pinnar. Det är att sakta men säkert anpassa sig till en annan temperatur, en annan dygnsrytm, en annan bakterieflora. Att först motsträvigt, sedan alltmer förtjust, vänja sig vid nya vanor. Och i bästa fall, om man lägger ner tillräckligt mycket tid och möda på det, att till slut kunna följa med i dansen på en folkfest, lyckas pruta sig till samma pris som en infödd hade betalat, eller ta sig igenom en hel vandring i djungeln utan att bli myggbiten. Det är en känsla som är svårslagen.

Men det är också något alldeles särskilt med känslan av att komma hem från en resa. Doften av hemma som slår emot en när man öppnar dörren. Lättnaden över att äntligen få prata sitt eget språk igen. Att prata sitt eget språk är som att slå sig ned i sin skönaste, mest nersuttna favoritfåtölj, att äntligen få andas ut och inte behöva tänka. Det egna språket är som en garderob där alla kläder passar perfekt. Det är elektronik som alltid fungerar, det är bussar som går i tid, det är en mataffär som har precis allt man kan tänkas behöva. Var och en som har försökt skapa sig ett nytt hem på någon annan plats, var och en som försökt känna sig hemma i något annat språk, vet att det aldrig riktigt blir detsamma.

Och trots det är vi många som aldrig slutar försöka, för vi älskar att upptäcka. Vi älskar att lära.