Spanska

Jag talar flytande franspagnol

Ibland händer det att jag sitter på ett pendeltåg och hör två personer prata arabiska, finska, dari eller något annat språk som jag inte förstår. Plötsligt hör jag mitt i detta ett svenskt ord eller en halv mening på svenska. Sedan fortsätter konversationen på det andra språket igen som om inget hade hänt. Så där håller det på. Fenomenet kallas kodväxling och har alltid fascinerat mig.

När jag förra året jobbade som svensklärare vid universitetet i Lille i norra Frankrike, då blev plötsligt denna blandning av språk en del av min vardag. Kollegorna på skandinaviska institutionen pratade sina respektive skandinaviska språk med varandra, men slängde in franska ord och fraser när det var för krångligt att komma på en passande motsvarighet på svenska. Själv hade jag en tysk vän som jag i början pratade mest engelska med, och senare mer och mer franska. I slutet av året, när vi lärt känna varandra väl och när våra respektive nivåer av engelska och franska var ganska jämna, då började vi blanda friskt. En dag var det plötsligt jag själv som stod där med min vän på tunnelbanan och hoppade mellan två språk, ibland mitt i en mening, medan de andra i vagnen kastade nyfikna och roade blickar åt vårt håll.

Kodväxling är något väldigt praktiskt; en naturlig konsekvens av att vilja uttrycka sig så snabbt och smidigt som möjligt. Man väljer det ord som först dyker upp i huvudet eller som allra bäst beskriver det man vill uttrycka, och struntar i vilket språk det råkar tillhöra. Men språkblandningen kan också ske helt omedvetet. I Frankrike utövade jag ofta en ofrivillig kodväxling mellan franska och spanska. Franskan hade jag knappt använt på åtta år, medan spanskan varit högst levande. De båda språken är så pass lika att det är lätt att blanda ihop dem och inte inse att man använt fel språk.

Både mina studenter och mina vänner i Lille lärde sig snabbt att om jag sa något märkligt eller obegripligt så var det troligen ett inslag av franspagnol. En student på svenskkursen räckte försiktigt upp handen i slutet av en lektion för att informera mig om att ”les vocales” och ”les consonantes”, som jag hade tjatat om i en timme, egentligen heter les voyelles och les consonnes. En annan gång var klassen alldeles för pratiga, och jag sa strängt: ”Je ne peux pas griter!” – jag kan inte skrika. Det gav effekt, då studenterna blev tysta och såg lite fundersamma ut. Fundersam blev dock även jag, och efter lektionen frågade jag en student om ordet ”griter” existerar. Svaret blev nej. (Gritar är spanska – på franska heter skrika crier.)

När jag var riktigt trött hände det att jag ofrivilligt omkullkastade könsnormer genom att säga elle (hon) i stället för il (han), för att jag var så van vid att ”han” heter él på spanska. Och trots att jag ju visste vad som var rätt råkade jag ofta säga ”höra” (entendre) i stället för ”förstå” (comprendre), för att jag tänkte på spanskans entender. Att spanskan också har comprender tycktes inte hjälpa. Jo då, jag använde comprendre på franska, men bara i den av mig påhittade betydelsen ”köpa” (detta på grund av spanskans comprar). Efter ett par sekunder kom jag alltid på mig själv, men det tog tid innan jag lärde mig säga rätt från början.

Det kan vara underhållande att vara i inlärningsstadiet. Som när man i stället för il va pleuvoir (det kommer att regna) säger il va pleurer (han kommer att gråta). Som när man vill säga pas de soucis (inga problem) men i stället säger pas de saucisse (ingen korv). Som när ens lägenhetskompis säger att hon inte vill städa för att hon har la flemme (lathet, brist på ork) och man tänker på engelskans phlegm (slem) och följaktligen inte säger någonting alls utan bara rynkar på näsan och ser äcklad ut.

Mestadels lyckades jag ändå kommunicera utan större problem under min tid i Lille, och spanskan var också till stor hjälp i mitt erövrande av det franska språket. Men alla de oräkneliga konversationer som förlöpt smidigt har fallit i glömska. Det är de roliga misstagen jag minns. Och utöver att felsägningarna är roliga är de även lärorika.

(Publicerad i tidningen Sverigekontakt mars 2017)

Spanska ordspråk

Spanjorerna är bra på ordspråk. De är också bra på att njuta av livet, vilket ibland lyser igenom i just ordspråken. Här är några av mina personliga favoriter. Missa inte rimmen!

Quien bien come y bien digiere, solo de viejo se muere. (Den som äter väl och har god matsmältning dör först som åldring.)

No por mucho madrugar amanece más temprano. (Gryningen kommer inte snabbare bara för att man går upp tidigt.)

Sopa y amores, los primeros los mejores. (I fråga om soppa och kärlek är den första alltid den bästa.)

El que no corre vuela. (Den som inte springer, flyger.)

Si el día se te hace corto, ahí viene otro. (Om dagen känns för kort kommer där strax en till.)

Clases de vino solo hay dos: el bueno y el mejor. (Det finns bara två sorters vin: det goda och det bästa.)

Con buen queso y mejor vino, más corto se hace el camino. (Med god ost och godare vin blir vägen kortare.)

A buen hambre no hay pan duro. (När hungern är stor är inget bröd för hårt.)

Aceituna comida, hueso fuera. (När oliven är uppäten, släng bort kärnan. Det vill säga: älta inte problem som tillhör det förflutna.)