Om bestämd form i svenska språket

När jag undervisar i svenska för nybörjare brukar jag efter ungefär en vecka komma in på hur man gör bestämd form av substantiv på svenska. Man tar helt enkelt den obestämda artikeln (en eller ett) och hakar fast den i slutet av ordet. En arm blir armen, ett språk blir språket (med ett t i stället för två). Om substantivet slutar på vokal lägger man bara till –n eller –t: en mamma blir mamman, ett äpple blir äpplet. Undantag finns förstås alltid: cykeln, rummet, numret… Men även de följer regler.

Själva formen brukar inte skapa några större problem. Däremot förvånas de allra flesta eleverna av att vi placerar våra bestämda artiklar i slutet av orden. Många europeiska språk har obestämda och bestämda artiklar, men de brukar komma före huvudordet. Engelskan har a/an och the, franskan har un/une/des och le/la/l’/les, spanskan un/una/unos/unas och el/la/los/las, och kasusspråket tyska har ein/eine/eines/einem/einen/einer och der/das/die/des/dem/den.

Och för utomeuropeiska studenter kan bara själva begreppet bestämdhet och vad det innebär skapa bekymmer. Det är inte så konstigt: två tredjedelar av alla världens språk gör över huvud taget ingen skillnad mellan bestämd och obestämd form, och bara 8 % av alla språk har både bestämd och obestämd artikel.

Här nedan kan den som är intresserad läsa mer om när man använder bestämd form, och när man i samband med obestämd form ska sätta ut en/ett. I det sista stycket* kan ni också läsa om ett grammatiskt drag som finns i svenska och som är mycket ovanligt, nästintill unikt, bland världens språk.

När använder man bestämd form?

Eftersom jag oftast har engelskkunniga elever brukar jag på nybörjarnivå presentera bestämd form som att den används ”som the på engelska”. Men det är en förenkling, och ganska snart krävs en utförligare förklaring. Dessutom ska man förstås komma ihåg att de som inte talar engelska flytande kanske inte har stenkoll på när the ska användas. Då får man förklara från början.

Generellt sett kan man säga att bestämd form signalerar att du vet vilken jag menar, alltså att talaren utgår från att lyssnaren kommer att förstå vilket specifikt exemplar som åsyftas. Det kan vara för att detta redan tidigare nämnts, eller för att syftningen framgår av situationen. Några exempel:

Har du börjat plugga till tentan än? (=tentan som vi ska ha i nästa vecka)

I Thailand har man stor respekt för kungen. (=Thailands kung)

Jag har så ont i huvudet i dag. (=mitt eget huvud)

Livet är underbart (=det enda jag/vi har – jämför engelskans ”Life is wonderful”.)

Men ibland används bestämd form även när man inte syftar på ett specifikt exemplar. Man kan säga ”du borde gå till läkaren” eller ”vi kanske kan ta bussen dit” utan att ha en särskild läkare eller buss i åtanke. Då handlar det om en åsyftning till en funktion eller institution snarare än ett specifikt exemplar, och detta brukar vi uttrycka med bestämd form.

Vi har också bestämd form efter demonstrativa pronomen, alltså ”den här, ”det där” osv. Det kan tyckas överflödigt; vi skulle väl lika gärna kunna säga ”de här strumpor”? Det framgår ju ändå tydligt att det är några specifika exemplar vi syftar på. Men språket är inte alltid så logiskt. Efter demonstrativa pronomen måste vi ha bestämd form, men efter possessiva pronomen och genitiv ska det vara obestämd form. Vi säger inte ”hennes halsduken” eller ”Ikeas kundtjänsten” – trots att det är en bestämd, specifik halsduk eller kundtjänst vi syftar på.

Men när ska man sätta ut en/ett, då?

När man väl har greppat i vilka sammanhang bestämd form ska användas, kommer nästa utmaning gällande den obestämda formen. När ska man sätta ut den obestämda artikeln, en eller ett? Det är faktiskt inte så ofta som man kanske tror. Bara om man presenterar information som är ny för lyssnaren ska man sätta ut artikeln. Till exempel: ”Igår köpte jag en bok av Strindberg. Jag hittade den på ett antikvariat.”

I alla andra sammanhang ska en/ett utelämnas. Exempelvis…

… i icke-specifika, generella uttalanden: ”Jag älskar vin” (inte ett specifikt vin, utan alla sorter)

… i verbfraser där substantivet och verbet kan sägas ”höra ihop”: ”spela gitarr”, ”titta på teve” (inte en specifik gitarr eller teve)

… vid vara/bli följt av nationalitet, yrke mm: ”Han är polis/engelsman/katolik”

… efter ”kvantitetsord”: ”trettiofem kompisar”, ”många fester”, ”ingen tid”

… efter ”nästa” och ”samma”: ”nästa sommar”, ”samma sak”.

Den (nästan) unika dubbla bestämdheten

Något av det mest komplicerade för en svenskstuderande att lära sig är det vi kallar dubbel bestämdhet. Denna förekommer i fraser som ”den lilla pojken” och ”de bästa låtarna” – alltså när vi sätter ett adjektiv framför ett substantiv i bestämd form. Då räcker det inte med att ha bestämd form på substantivet, vi måste dessutom sätta ut ett extra den, det eller de framför hela ”paketet”. Vi säger ”jag drack kallt kaffe” men inte ”jag drack kalla kaffet”. Personligen tycker jag att det borde heta trippel bestämdhet, eftersom även adjektivet är böjt i bestämd form (med –a på slutet). På tre ställen i en och samma fras måste man alltså markera att man syftar på ett specifikt kaffe. Den här dubbla eller trippla bestämdheten existerar bara i svenska, norska och färöiska. I danskan finns den inte, där säger man ”den kolde kaffe” – substantivet står i obestämd form.

Den som undervisar i svenska som andraspråk väntar gärna tills studenterna är på en ganska avancerad nivå innan man introducerar detta, vilket förstås är lämpligt. Inlärare på lägre nivåer lär dock ha hört dessa konstruktioner användas utan att ha fått reglerna förklarade för sig. Därför kan man hos dem ibland höra ett den eller det smyga sig in i andra konstruktioner med bestämd form där det inte hör hemma. Det kanske blir ”jag vill ha den glass” i stället för ”jag vill ha glassen”. Och särskilt märkligt är väl knappast det, med tanke på hur mycket mer naturligt det är för de allra flesta att sätta den bestämda artikeln före substantivet i stället för att haka på den i slutet.

 

(*engelska: the last paragraph, danska: det sidste afsnit)